VYKORT MED INTRYCK FRÅN SOLLEFTEÅ

                                                      Vattenkraften i Näsåker

Att sätta sin fot i Sollefteå är som att träda in i en bild av det som händer i Sverige – MED Sverige – och industrins och samhällets evolution. Industrisamhällets behov av energi ser vi i kommunens vattenkraftverket, det välstånd som järn, timmer, även militarism producerat ser vi i fina gamla byggnader. Och den annalkande ny Sverige ser man i tiggarna, flyktingar och nedgångna, tömma byggnader.
Dalen – Ådalen – genom vilket Sveriges med reglerade älv rinner Ångermanälven. Inom Sollefteå kommuns gränser återfinns 16 större kraftverk, byggda 1944-1970. De svarar för ca 15 % av all vattenkraftsbaserad elproduktion i landet.
Sollefteå har bättre dagar bakom sig. Vid stationen stannar inga persontåg, fler av byggnader i stan står tomma med flagnande färg, och näringar som en gång gjorde att staden blomstrade – kring järn, timmer, vattenkraft, militär – har längesedan slutat att ge arbete.
Det är påtagligt i Sollefteå hur stadsplanering kring bilen – det som på 60-talet såg man som vägen in till det moderna paradiset –- har bara gjort nedgången värre. Sollefteå centrum är inte längre levande. Vill du handla mat och inte ha bil måste du gå uppförsbacken till närmaste snabbköpslåda med tillhörande gigantiskt parkeringsplats. Badhuset, som låg nära centrum förr, är nu en ”aqua-center ” belägen en bra bit utanför stadskärnan. Bostadsområden ligger ännu en bit längre ut. Och liksom resten av Sverige, i dessa områden bor folk från alla världens hörn. Klass och ursprung i Sverige följer postkod. Sollefteå är inget undantag. Har du bil och står ut med att köra dig själv och dina barn runt mellan dessa lådor kan man kanske stå ut. Men det är inte någon underbar upplevelse exakt.
Bilen – Volvo och Saab – två varumärken tatuerat in i den Svenska själen – var en del av planeringsklassens dröm. Bygger vi städer som kräver bilen skapas det jobb i Göteborg och Trollhättan, går det bra för Sverige.
Men det var dömt att misslyckas. Det skulle ju bli så här. Med tillgång till massvis med energi kan man rationalisera med maskiner. Kapital, (jag menar kapital i form av maskiner, byggnader, organisationer) kan rationaliseras för att bli mer vinstgivande med färre anställda. En närmare granskning visar att realkapitalstockens återanskaffningsvärde (korrigerat för slitage) har tenderat att öka långsamt med tiden. Från cirka 3 gånger BNP vid industrialismens början till mellan 4 och 5 gånger BNP idag i fullt industrialiserade länder. Med hög skatt på arbete, och inget skatt på användning av naturresurser så behöver man inte PhD i ekonomi för att räkna ut att, efter 50 års av utveckling av rationaliserings metoder, (jag själv har varit delaktigt som organisationsutvecklingskonsult) att landet skulle till slut bestå av stora företag med rationella processer och maskiner, och massor med folk utan vettigt sysselsättning. Ansatsen var döfött från början.
I Sollefteå liksom många andra städer i Sverige är det påtagligt. Står i centrum bara, så kan du bevittna övergång från det tekniska, högenergi exploaterande samhället till något annat. Vad det annat blir är i hög grad upp till dig och de omkring dig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s